Author Archives: Client

Pecha Kucha

6 fotografer visar 20 bilder var. Varje bild visas exakt i 20 sekunder och det är endast under de 20 sekunderna fotografen har sin stund att sätta ord till bilden.
Pecha Kucha är Japanska och kan översättas ”snick snack”. Formatet ställer krav på såväl publiken som presentatören och är en spännande presentationsform som uppkom på ett arkitektkontor i Japan 2003. Pecha Kucha har sedan fått stor spridning och är världens snabbast växande storytelling plattform. Den används av miljontals männsikor runt om i världen.

Gothenburg Street Photo Festival har detta första år valt att presentera 6 medlemmar från Göteborgs Gatufotoförening som var och en deltager med 20 egna bilder och berättelser.
Fotograferna är: Eva Boije af Gennäs, Jari Kokko, Linda Svensson, Manfred Svärd, Anna Lithander och Gunnar Fägersten Novik.

En berättelse och känsla i varje bild

Catherine, vem är du?
Jag är en kvinna, som är tillräcklig gammal för att veta vad som är mig kärt, men aldrig för ung för nya projekt och på att bli nyfiken på säker jag dras till. Alltid med glädje och energi.
Jag arbetar inom tryckproduktion för marknadsförare, men det som definierar mig händer nästan alltid efter jobbet. Det finns rum för mycket i mig. Musik (som musiker och ett fan), fotografi, kärlek, kreativitet och vad som helst som gör min dag.

Hur och varför började du med gatufotografi?
Efter en tid av depression, efter mörka månader, började jag bli uppmärksam på min förmåga att göra något med en kamera. Jag ville inte gå ut för att träffa människor. När jag sedan tog långa promenader utan att tänka för mycket, Var det som jag blev återfödd. Jag insåg att jag såg och observerade mer av vad som hände på gatorna och trottoarer. Först såg jag smutsiga saker som gav former. Sedan såg jag skuggorna och naturligtvis även ljusets kraft. Under denna tid av ökat medvetande, var jag besatt i flera dagar av vart och ett av dessa steg. Jag letade efter mer och mer och tog bilder. Sedan började jag lyfta huvudet och se mig omkring och funderade över livet och människorna. Jag vaknade till liv och min kamera, mer för varje dag, blev ett utmärkt verktyg för att förbättra den.

Varför fotograferar du?
För känslorna och spänningen. Och framför allt bara för mig själv. Eftersom detta nöje, denna sedvana (eller kanske snarare ”sätt att leva eller vara”) håller mig tillfreds, glädjefull, nyfiken och självmedveten. Jag efterlämnar så småningom alla dessa delar av mig till min son. Eftersom det finns en berättelse och känsla i varje bild jag tar.

Vad är din främsta drivkraft?
Att aldrig ge upp. Jag vill fortsätta att förtjusas.

Din största utmaning?
Att vandra i timmar i samma stad. På samma gator, från år till år och ändå alltid få nya bilder, som alla berättar nya historier.

Ditt främsta bildminne?
Det är DEN speciella bild som jag aldrig tog, som jag missade med några ögonblick. Fast den bilden är för evigt inpräntad i mig. För en bra bild (bortom subjektivitet, andras uppskattning eller ämne) handlar alltid om rätt ögonblick, ofta på bråkdelar av en sekund.
En dag när jag var ute och gick hittade jag en plats med ett ventilationsgaller i marken. Jag tyckte att det skulle vara kul att se en tjej med en klänning som passerade över den – som den berömda bilden av Marylin Monroe. I närheten fanns några gatuartister som agerade och pratade. Samtidigt som jag försökte hålla uppmärksamhet på min ventil och tittade jag på gatuteatern. Vid ett tillfälle vände jag mig om mot en kille för att fråga vad de gjorde. Men så hände något snabbt hände något, medan jag var bortvänd från ventilen. Till höger svarade den här trevliga killen på mina frågor. Och han såg att något hände på andra sidan. Han log och sa: ”du borde vända dig om”, samtidigt som jag själv insåg att något hände … Men för sent. Jag såg bara slutet av en magisk scen. Över ventilen hade det gått ett par. Ett mycket charmigt och elegant par. Kvinnan var rejält gravid, i en vacker klänning med blommor. Den snygga mannen bar en klassisk hatt. Tillsammans gick de över ventilen. Jag ser fortfarande den här scenen framför mig. När luftflödet steg lyfte den kvinnans klänning och avslöjade en vacker, härligt rund mage. Och samtidigt flög mannens hatt upp i luften. Och de skrattade båda två åt det som hände.

Hur beskriver du din bildstil?
Klassisk humanistisk stil. Jag kan inte förneka det.


Jag är ingen teknik-människa. Jag är mer känslosam. Jag bär fortfarande kameran jag provade en gång, och jag fortsätter med den. Jag bär den fortfarande, efter ett antal år. Objektivet? Det jag har är ok för mig.

Har du någon favoritstad och varför?
Paris, för jag bor här och att det är en lekplats jag känner väl. New York och London, för att det finns öppensinnade, kreativa, vilda och fulla av excentriska människor där. Rom, för att det där finns en visst ljus, färg och en stämning av kärlek och glädje. Men oavsett stad går i, är det alltid en utmaning att komma på rätt humör och acceptera att du inte hittar på de vanliga stråken. Du måste anpassa dig eftersom du inte hittar de scener eller karaktärer du är van vid att avbilda. Och detta är intressant. Det kan förklara varför det finns ett liknande sätt att ta och redigera bilder, beroende på var du bor. Det finns säkert ett subjektivt sätt att se på saker och se dem. Men vi måste också erkänna att vi påverkas av området vi bor i, inte bara våra egna preferenser.

Vad hoppas du på av resten av det här året?
Jag hoppas att du förstår om jag inte svarar på några personliga, intima önskemål? *ler*
Men jag skulle vilja få upp hundratals av mina bilder på olika väggar. Bilder som har sovit i decennier hemma. De förtjänar att ses, eftersom de alla berättar en historia. För jag har den historien. Och jag är intresserad av vilken historia andra människor ser när de tittar på bilderna. För allt handlar om känslor, eller hur? *Ler igen*

Främsta drivkraften är mötet med människor

Agneta, vem är du?
Jag är uppvuxen i Mölndal, bor i Mölnlycke och arbetar som rådgivare på bank i Göteborg. Jag ogillar att vara sysslolös, så förutom fotograferingen, gillar jag att umgås med min familj och vänner på fritiden, sjunga i kör och gärna ta en joggingtur i skogen. Att utforska världen och dess individer får jag aldrig nog av.

Hur och varför började du med gatufoto?
Jag har nog alltid gillat att titta på bilder från förr, hur de var klädda, hur miljön såg ut och jag har nog alltid fascinerats av bilder på just människor. Tittar jag tillbaka på mina gamla foton från 90-talet ser jag att jag redan då fotade gatufoto, men att jag då inte satt en etikett på det hela.
I Mölnlycke Fotoklubb hade vi ett tema som vi kallade Stillhet i stan. Detta triggade mig att ta med kameran på stan och söka motiv för att uppfylla temat. Sen upptäckte jag Fotosidan.se och genre Gatufoto. 2014 följde jag med på första gatufoto-resan till London, som Mats Alfredsson anordnade och då blev jag helt såld på denna genre.

Varför fotograferar du?
Jag älskar att föreviga ögonblicken, stora som små, att få skapa. Det är avkopplande, ger mig energi och mötet med människor är så berikande, både okända på stan framför kameran och även andra fotografer med samma intressen, som jag lärt känna på vägen. I sällskap med min kamera har jag aldrig tråkigt.

Vad är din främsta drivkraft
Främsta drivkraften är mötet med människor, lära känna andra kulturer, skapandet och att lära av mina förebilder. Jag vill hela tiden hitta nya utmaningar, fånga den där perfekta bilden, som man aldrig slutar hoppas på.

Din största utmaning?
Min största utmaning är väl att våga och att hela tiden försöka utvecklas som fotograf och människa, släppa loss min kreativitet.

Ditt främsta bildminne?
Oj, de är många, men ett som jag minns speciellt är från den analoga tiden. Hasselblad hade en fotomarathon-tävling i början på 90-talet i Göteborg. Det gällde att fota 12 teman på 12 timmar. Sista temat var Staty. Jag stod vid statyn Karin Boye vid Stadsbiblioteket och kände att inspirationen var på noll denna sista timma. Just då dök det upp ett gäng killar-svensexa! Den blivande brudgummen var utklädd till fånge och hade en fotboja runt fotleden-Hm…Boye-boja…En skänk från ovan! Jag vann med den bilden och den fick äran att hänga på stadsbiblioteket för allmän beskådan den sommaren. Jag har försökt att återfinna mannen för att berätta om vinsten och skänka bilden. Men än så länge förgäves…

Hur beskriver du din bildstil?
För mig är det extra viktigt att inte kränka. Jag vill försöka få en slags värme i bilden, gärna med lite humor. Jag gillar när jag lyckas fånga två eller flera händelser i samma bild. Mitt mål är att personen jag avbildar ska tycka om bilden och gärna vilja ha den som en tavla på väggen.

Vad föredrar du för utrustning?
Jag har nu en Canon R och växlar mellan främst tre olika objektiv, Canon 50 mm, F1.4, vidvinkel Tamron 24-70 f.2.8 och Canon 70-200 f.4.

Har du någon favoritstad och varför?
Jag har flera, men ska jag välja en blir det nog Chicago. Det är en underbar stad med härliga, gästvänliga människor. Chicago har det mesta som triggar gatufoto, Millenium-park som kryllar av barn och dess lekfullhet och de mörka gangster-miljöerna kring The Loop-högbanan från 1892.

Vad hoppas du på av resten av det här året?
Jag hoppas på att jag ska kunna få komma iväg på en utlandsresa, kanske Madrid som var tanken förra året, men som fick ställas in pga Corona. Jag längtar efter nya spännande ögonblick att föreviga, som gör att jag blir så där varm i hela kroppen, när jag blir nöjd med en bild. Jag hoppas också att min föreläsning på fotofestivalen ska bli uppskattad så att jag lyckas inspirera några att bli lika taggade som jag av gatufoto.

Att fotografera får mig att må bra

Andreas, vem är du?
Jag heter Andreas Jörgensen. Född i Sverige, men med rötterna i Danmark.

Hur och varför började du med gatufoto?
Under andra året i gymnasiet valde jag fotografi som tillvalsämne. Det var då intresset föddes. Några år senare gick jag på en dokumentär fotoskola i Småland. Det var då gatufoto blev en vardag.

Varför fotograferar du?
För jag måste. Det får mig att må bra.

Vad är din främsta drivkraft
Att ständigt söka efter en bättre bild.

Din största utmaning?
Att känna mig nöjd med en bild. Att kunna falla tillbaka på den och säga ’Det här var fan bra’

Ditt främsta bildminne?
Det var den gamle mannen som satt på en bänk inne på Fältöverstens köpcentrum i Stockholm. Allt var perfekt! Ljuset ,stämningen,ja allt. Året var 2007.

Hur beskriver du din bildstil?
Ganska minimal. Med ljuset och skuggorna i centrum. För mig är det viktigt att försöka hålla människorna i bild anonyma. Integritet.

Vad föredrar du för utrustning?
Alltid fotat med Canon. Idag fotar jag med en Canon 5d Mark4 med en 24-70 lins.

Har du någon favoritstad och varför?
Måste säga Stockholm eftersom det är här jag vandrat på gatorna i så många år. Alla årstiderna med skiftande ljus. Gamla stan, Kungsholmen och Söder. Stockholm är en fantastisk stad att fotografera i.

Vad hoppas du på av resten av det här året?
Att jag kommer ta en massa magiska bilder.

Att gatufota är att improvisera

Jimmy, vem är du?
Jag är en gatufotoentusiast som konsultar som dataanalytiker mellan helgerna. Härstammar från Köping men bor sedan många år i Sundbyberg tillsammans med min son där jag det senaste året snöat in på odling och klocksamlande.

Hur och varför började du med gatufoto?
Jag snubblade över gatufoto när jag tog med en nyinköpt kamera ner på stan en dag. Insåg hur spännande det var att fotografera spontana ögonblick och blev fascinerad. När jag sedan hittade till Fotosidan.se lärde jag mig om gatufotogenren, fick en massa inspiration och råd från bättre fotografer och började engagera mig i ett nätverk som regelbundet träffades, åkte på fotoresor och genomförde olika bildkritikövningar.

Varför fotograferar du?
Jag har alltid haft en kreativ ådra som behöver underhållas. Tidigare var det musik, men det svängde över till fotografi när jag fick barn. Att det blev just gatufoto tror jag har att göra med att det precis som inom musik till stor del är en genre som bygger på improvisation. Du ”lyssnar” på gatan och gör en tolkning som ibland är ögonblickligen, ibland mer eller mindre planerad. Oavsett finns alltid den oarrangerade verkligheten där, vilket tillför ett element av oförutsägbarhet som jag gillar.

Jimmy Dovholt

Vad är din främsta drivkraft
Upplevelser, spontanitet och variation, skulle jag säga.

Din största utmaning?
Jag har den senaste tiden brottats med svag inspiration, vilket i praktiken gör att jag inte känner att jag gör annat än sämre versioner av bilder jag redan gjort. Utmaningen just nu är att komma ur det här tänket genom att släppa kraven och bara börja producera bilder igen.

”Thought is the enemy of flow”, som den gamle Zappa-trummisen Vinnie Colaiuta lär ha sagt.

Ditt främsta bildminne?
Jag kan inte komma på någon enskild bild som sticker ut, men det finns vissa bilder jag vet var mer utmanande att göra. Som att utan att upptäckas ta mig inom fotoavstånd till tre kvinnor som står och solar på en lång och folktom strand. Att jaga ikapp en förvånansvärt snabb nunna när jag själv hoppar på kryckor.

Fast tänker jag efter är nog egentligen mina starkaste fotominnen en kombination av lyckade bilder och möten med människor i olika sammanhang. Jag har mitt fotograferande att tacka för många upplevelser – oavsett om de fastnade på bild eller inte.

Hur beskriver du din bildstil?
Jag gillar som sagt variation vilket nog också märks i mina bilder som ibland upplevas som lite spretiga. Det är väl möjligen när jag själv går igenom mina bilder som jag kan hitta sammanhang som kan översättas till någon form av bildstil. Eller bildstilar, kanske. Men några nyckelord skulle kunna vara ögonblick, stämning, form och tonalitet. Och att perfekt är tråkigt. 🙂

Vad föredrar du för utrustning?
Efter att ha gjort den sedvanliga rundan med en välfylld fotoryggsäck landade jag relativt tidigt i att en moderat vidvinkel är min grej. Skulle tro att 95% av mina gatubilder från de senaste 10 åren är tagna med med en fast 18/28 mm, så jag har väl lyxen att ha brännvidden i ryggmärgen och inte är beroende av sökaren om det blir snabba ryck.

En viktig komponent har varit att minimera storleken på utrustningen där Ricoh GR och de små Fujifilm blivit mina favoriter. Båda har goda möjligheter till konfiguration så de alltid är skjutklara på gatan.

Har du någon favoritstad och varför?
Egentligen inte. Jag har goda minnen från alla städer jag fotat i, så det handlar nog mer om sinnesstämning än stad i mitt fall. Möjligen föredrar jag städer som Barcelona då mixen av stad och strand ger helt olika miljöer att plåta i. Plus att käket måste vara bra!

Vad hoppas du på av resten av det här året?
Att samhället öppnar upp igen så gatulivet återgår till något som inte ligger och tickar på vilopuls. För någon som gärna går nära motiven har pandemins restriktioner av naturliga skäl inte direkt skapat många fotomöjligheter.

Att resa är nog också det bästa sättet att komma ur min största utmaning just nu , så jag hoppas kunna dra iväg någonstans så snart det går. Det finns bilder kvar att göra.

Jag vill vara en röst för de som inte har någon

Jari, vem är du?
Född i Helsingfors, men hamnade i Borås när mamma fick jobb på Algots. Tror att de som har följt mig genom livet skulle beskriva mig som en filosofisk nomad då jag sällan blir stilla på en plats eller i en tanke utan ständigt är på väg, drömmande och utforskande. Bor numera i Göteborg sedan sex år tillbaka och älskar gatufoto.

Hur och varför började du med gatufoto?
Jag har nog sysslat med gatufoto sedan jag köpte min första egna kamera 1982 inser jag när jag tittar tillbaka på mina gamla diabilder och gamla fotoalbum. Men intresset att fota i denna genre började 2014 när jag köpte min Fujifilm X-T1 och anmälde mig till en gatufoto resa till Berlin för att se om det var något även för mig. Första dagen på resan gick jag 100 meter bakom alla andra och härmade då jag bara kände Mats Alfredsson som arrangerade resan och jag ville inte ta så stor plats. Men lusten infann sig nästan direkt och efter de fyra dagarna var jag såld. En ny passion hade infunnit sig!

Varför fotograferar du?
För mig är gatufoto en meditation och ett möte, ett möte genom objektivet och i samtalen efteråt. En del tar promenader i skogen och njuter av stillheten. Själv vandrar jag på gatorna och njuter av mötena. För mig är det inte självklart att visa för andra vad jag fotat och det finns många bilder som jag aldrig ens visat på sociala medier eller utställningar. Under den fortfarande pågående pandemin så har det blivit många dagliga promenader runt kvarteren där jag bor, självfallet med kameran i handen. Och det är väl ett av de projekten som jag snart ska ta tag i och göra något av de flera tusen vardagsbilder det blivit.

Vad är din främsta drivkraft?
Att få vara en röst för de som inte har någon. Att kunna göra det vardagliga och banala vackert och glädja en framtida generation med små ögonblick av det som är vår samtid och deras historia.

Din största utmaning?
Att kliva ur skuggan och ta plats. Det är en kontrast mot den lugna och sävliga finnen jag är. Men jag älskar att utsätta mig för diskussion och konfrontation av åsikter och känslor.

Ditt främsta bildminne?
Den var svår då man har så många härliga minnen och möten. Men en av mina tidiga gatufoto minnen är när jag är på väg hem efter jobbet och lekt lite med kameran i Brunnsparken. Jag ville fota folk som springer för att hinna med spårvagnen. Har kameran inställd på snabb slutartid och är uppvärmd. Efter ett tag så är det dax att avsluta och gå hem och jag börjar lägga ner kameran i väskan samtidigt som jag går över gatan och i ögonvrån ser jag en konstig syn 100 meter längre fram. Det kommer någon springande på ett staket. Jag halar fram kameran igen och går ner på knä och skjuter en serie bilder på vad som visar sig vara en kille som är ute på ett träningspass i parkour. Allt är över på några sekunder och hade jag inte haft rätt inställningar på kameran så hade jag aldrig hunnit med och fånga bilden som blev lite av mitt signum de första åren.

Hur beskriver du din bildstil?
Jag är ganska ”rakt på” i min stil. När jag började läsa på om gatufoto så var många av tipsen att vara diskret, klä sig i svart och att svartvitt ”is da shit”. Men jag är 193 cm lång och älskar färg och flärd, så då tänkte jag trots att jag är en aning introvert till min läggning att jag skulle var fullt synlig och bjuda på mig själv. Jag vill synas när jag fotar och jag tror att det syns i mina bilder. Men jag vill ha bilden några tusendelar innan det blir uppenbart. Men ju mer jag lär mig så blir jag mer och mer uppmärksam på omgivningen och detaljer kring personen jag fotar. Men precis som en fotbollsspelare inte kan tänka på sin fint i situationen, så kan man inte som gatufotograf tänka för länge utan måste ha övat, övat och övat tills det sitter i ryggmärgen när ögonblicket infinner sig.

Vad föredrar du för utrustning?
Jag föredrar Fujifilm och fast optik framförallt för att de är lätta och små och det tack vare det kompakta APS-C formatet. Många steg blir det under en dag med gatufoto och ska man göra en resa och vara ute 14-15 h varje dag i fyra dagar så kan det lätt bli många extra kilon mindre att bära på jämfört med en fullformatare. Dessutom så ser de ”snällare” och mer retro ut vilket gör att folk blir vänligare i sina reaktioner. Att fota på distans är inte min grej. 75 % av mina bilder är tagna med 35 mm och resten fördelar sig på mina fasta 23 mm och 56 mm. Det viktigaste för mig är att ha med mig kameran för då har man chansen att ta bilden!

Har du någon favoritstad och varför?
Om jag bara får välja en stad att fotografera i skulle jag välja Paris. Där finns allt. Att bo i en metropol som Paris gör något med människor. Det finns en sensualitet och självsäkerhet över män och kvinnor jag inte mött någon annanstans. Det gör att det blir lätt att fota då det verkar så självklart att du vill fota just mig vilket leder till ett behagligt flyt på din fotovandring. Men det finns också mycket kontraster i de olika stadsdelarna som fascinerar mig. Men jag har bara skrapat lite på ytan och återvänder gärna fler gånger.

Vad hoppas du på av resten av det här året?
Självklart hoppas jag att hösten blir mer “normal”. Att vi kan genomföra vår gatufotofestival som planerat och att det ska väcka lusten med gatufotografering hos en rad människor som ännu inte hittat hit. Jag tänker främst på unga och människor från en annan kultur som får chansen att berätta om sin vardag och gestalta sin nutid och framtid genom bilden. Sen längtar man ju självfallet efter fler möjligheter att göra fotoresor ut i Europa. Finns många bilder kvar att fota!